SPANSKA

ÅK 9

5A. TEXT

Kapitlet “La verdad sale a la luz” (se nedan) är det femte av sex kapitel i novellen “Oscar y Leonor”.  Skriven av John Droguett (2020).

CAPÍTULO 5. LA VERDAD SALE A LA LUZ

El padre de Oscar en ese momento le da un ataque de pánico, comienza a sudar, parece no poder respirar, se pone a llorar y a gritar y cae al suelo. Los enfermeros de la ambulancia le dan oxígeno y lo llevan al hospital a máxima velocidad. La madre de Oscar está muerta, su padre está muy mal en camino al hospital en ambulancia y Oscar está detenido y lo han llevado a la comisaría. Todo es muy terrible y aquí estamos nosotros, los padres de Evelyn en casa de ellos y no sabemos qué hacer. Evelyn entra al dormitorio, nos abraza y se pone a llorar.

EvelynMamá… Papá… Todo es mi culpa.

La madre de Evelyn¿Por qué hija? Dinos, por favor. ¿Qué está pasando? No entendemos nada. Hija… habla, por favor.

EvelynNo sé por dónde empezar. Todo comenzó hace un mes. Oscar y yo estábamos en su dormitorio y él me dio cannabis para fumar. Fue la primera vez… Pero no la última. Desde ese día he tomado drogas todos los fines de semanas y he bebido mucho alcohol también.

La madre de Evelyn¡¿Qué dices hija?! No sabíamos nada. Sabemos que prácticamente has vivido en casa de Oscar. ¿Sus padres no lo sabían?

EvelynEs todo muy complicado. La verdad es que su madre lo sabía, pero no su padre. Su madre también tomaba drogas y era jefa de la mafia en esta ciudad. Como su padre trabaja mucho, desde la mañana hasta muy tarde casi todos los días de la semana, él no sabía nada. Él pensaba que su esposa pasaba en casa todos los días leyendo libros y encargándose de la casa y de Oscar.

Mi esposa y yo nos miramos y no podemos creer lo que Evelyn nos está contando. Todo es como una terrible pesadilla. Evelyn nos abraza, nos sentamos en el suelo y nos ponemos los tres a llorar. Se acerca uno de los policías y nos dice que tenemos que ir con él a la comisaría. Nos subimos al auto policial y nos llevan a toda velocidad a la comisaría, la cual está ubicada en el centro de la ciudad. Allí nos llevan a una habitación con un escritorio, unas pocas sillas y un espejo gigante en una de las paredes. Nos dejan allí, salen de la habitación y cierran la puerta. Nosotros no sabemos lo que está sucediendo y nos miramos unos a otros. Pasa una hora y escuchamos voces fuera de la habitación. Abren la puerta y entra Oscar con dos policías. Los tres abrazamos a Oscar y le preguntamos si él sabe lo que ha pasado con sus padres. Él ya sabe y nos mira con sus ojos muy tristes. Se nota que ha llorado.

Los policías nos dicen que tenemos que sentarnos y nos hacen muchas preguntas. Tres horas más tarde nos dicen que podemos volver a casa. Nos llevan a un pasillo y se acerca un policía civil y nos dice que el padre de Oscar está bien, pero que va a tener que pasar la noche en el hospital. El policía nos dice que Oscar es menor de edad y nos pregunta si podemos llevarlo a nuestra casa y cuidarlo hasta que su padre vuelva el día siguiente. Les decimos que claro que podemos hacerlo, ya que Oscar es como nuestro hijo. Oscar nos mira y sonríe. El mismo policía nos lleva a la casa en un auto policial y en el camino a casa, el padre de Oscar lo llama a su celular. Oscar y él hablan durante todo el camino a casa y al llegar a la casa, Oscar me pasa el teléfono para hablar con su padre. Yo le digo que mi esposa, Evelyn y yo sentimos mucho dolor por la muerte de su esposa. Me da las gracias y me dice que no nos preocupemos. Me dice que mañana será un mejor día y que tiene muchas ganas de vernos mañana.

Al entrar a la casa, nos sentamos todos en la sala de estar. Mi esposa y yo les decimos a Evelyn y Oscar que los amamos. Los dos suben al segundo piso, entran al dormitorio de Evelyn y cierran la puerta. Mi esposa y yo nos abrazamos y nos quedamos dormidos en el sofá.

Scroll to Top
KAPITEL 5. SANNINGEN KOMMER FRAM

I det ögonblicket får Oscars pappa en panikattack, börjar svettas, kan inte andas, börjar gråta och skrika och faller till marken. Ambulanssjuksköterskorna ger honom syrgas och kör honom till sjukhuset i hög hastighet. Oscars mamma är död, hans pappa är i mycket dåligt skick och är på väg till sjukhuset med ambulans och Oscar är gripen och har förts till polisstationen. Allt är väldigt hemskt och här är vi, Evelyns föräldrar i deras hus och vi vet inte vad vi ska göra. Evelyn kommer in i sovrummet, kramar om oss och börjar gråta.

Evelyn: Mamma… Pappa… Allt är mitt fel.

Evelyns mamma: Varför min dotter? Berätta för oss, snälla. Vad är det som händer? Vi förstår ingenting. Dotter… tala, snälla.

Evelyn: Jag vet inte var jag ska börja. Allt började för en månad sedan. Oscar och jag var i hans sovrum och han gav mig cannabis att röka. Det var första gången… men inte den sista. Sedan dess har jag tagit droger varje helg och druckit mycket alkohol också.

Evelyns mamma: Vad säger du, dotter?! Vi visste ingenting. Vi vet att du praktiskt taget har bott hos Oscar. Visste inte hans föräldrar om det?

Evelyn: Allt är mycket komplicerat. Sanningen är att hennes mor visste, men inte hennes far. Hans mamma var också en drogmissbrukare och maffiaboss i den här staden. Eftersom hennes pappa arbetar mycket, från morgon till mycket sent nästan varje dag i veckan, visste han inget om det. Han trodde att hans fru tillbringade varje dag hemma och läste böcker och tog hand om huset och Oscar.

Min fru och jag tittar på varandra och kan inte tro vad Evelyn berättar för oss. Allt är som en hemsk mardröm. Evelyn kramar om oss, vi sätter oss på golvet och vi tre börjar gråta. En av poliserna kommer över och säger att vi måste följa med honom till polisstationen. Vi stiger in i polisbilen och körs i full fart till polisstationen, som ligger mitt i staden. Där tar de oss till ett rum med ett skrivbord, några stolar och en gigantisk spegel på en av väggarna. De lämnar oss där, går ut ur rummet och stänger dörren. Vi vet inte vad som händer och tittar på varandra. En timme går och vi hör röster utanför rummet. De öppnar dörren och Oscar kommer in tillsammans med två poliser. Vi tre kramar om Oscar och frågar honom om han vet vad som hände med hans föräldrar. Han vet redan och tittar på oss med sina sorgliga ögon. Man kan se att han har gråtit.

Poliserna säger att vi måste sitta ner och ställer en massa frågor. Tre timmar senare får vi veta att vi kan åka hem. De tar oss till en korridor och en civil polis kommer fram till oss och berättar att Oscars far mår bra, men att han måste tillbringa natten på sjukhus. Polisen berättar att Oscar är minderårig och frågar om vi kan ta honom till vårt hus och ta hand om honom tills hans far kommer tillbaka nästa dag. Vi säger till dem att det är klart att vi kan, eftersom Oscar är som vår son. Oscar tittar på oss och ler. Samma polis kör oss hem i en polisbil och på vägen hem ringer Oscars pappa honom på sin mobiltelefon. Han och Oscar pratar hela vägen hem och när vi kommer hem ger Oscar mig telefonen för att prata med sin far. Jag berättar för honom att min fru Evelyn och jag är mycket ledsna över hans frus död. Han tackar mig och säger att jag inte ska oroa mig. Han säger till mig att morgondagen kommer att bli bättre och att han ser fram emot att träffa oss i morgon.

När vi kommer in i huset sätter vi oss alla i vardagsrummet. Min fru och jag säger till Evelyn och Oscar att vi älskar dem. De två går upp till andra våningen, går in i Evelyns sovrum och stänger dörren. Min fru och jag kramar varandra och somnar i soffan.