SPANSKA

ÅK 9

3A. TEXT

Kapitlet “El día más terrible” (se nedan) är det tredje av sex kapitel i novellen “Oscar y Leonor”.  Skriven av John Droguett.

CAPÍTULO 3. EL DÍA MÁS TERRIBLE

Cierro la puerta y vuelvo a la sala de estar. Me pongo de pie al lado de la mesa del comedor y me pongo a llorar. Las lágrimas nunca parecen terminar. No había llorado desde que mi madre murió hace unos años. No sé si estoy llorando de felicidad o de pena. Me acuesto en el sofá y de un segundo a otro me pongo a reír. ¡Siento una ráfaga de felicidad! Mi hija tal vez, por primera vez en su vida, va a tener un amigo. Alguien que la quiera como es. Ella ha deseado tener una amiga o un amigo desde muy pequeña. Ha sido el sueño más importante y grande de su vida.

Hace unos años, ella pensaba que había encontrado a un amigo. Era un niño muy simpático que vivía en el vecindario. Un día habló con ella y la invitó a pasar un día junto con unos amigos. Ella estaba muy contenta y ansiosa y esperaba que llegue ese día. Era el mismo día de su cumpleaños y ella nos dijo que quería pasar el día con este niño y unos amigos. Nosotros aceptamos por supuesto, ya que pensábamos que finalmente tendría un amigo. El día llegó y ella se levantó feliz esa mañana. Se dirigió a su armario y sacó la misma ropa que llevaba el día anterior. Un par de pantalones cortos con los colores del arco iris y una camiseta sin mangas de color azul claro. Después bajó a la primera planta, no caminando y no corriendo, sino volando por las escaleras hacia abajo. Se comió el bocadillo que su mamá le había dejado en la mesa en tres o cuatro bocados. Cogió su botella de agua y bebió unos sorbos con mucha rapidez.

Se despidió con un besito y un abrazo y abrió la puerta con mucha fuerza y corrió hacia el garaje donde estaba estacionada su bicicleta. Abrió la puerta del garaje y luego también el candado de la bicicleta con mucha prisa, ya que el niño le había dicho que se iban a encontrar a las nueve de la mañana y ya era casi la hora pautada. 

Se puso a esperar al lado de la puerta del jardín donde había quedado en encontrarse con el niño, pero él no estaba allí. Pasaron los minutos y media hora más tarde se acerca el hermano menor del niño y le dice a Evelyn que el niño la había engañado. Le dijo a Evelyn que su hermano mayor en realidad la odiaba, al igual que todos los otros niños en la escuela.

Este día fue uno de los días más terribles, tanto para Evelyn como para nosotros. Evelyn siempre ha estado sola. En los recreos en el colegio casi nunca jugaba con otros niños en el patio. Nadie quería jugar con ella normalmente. Después de ese día ella no ha confiado en nadie más que en nosotros.

Ella siempre ha querido tener amigos y antes de comenzar el colegio era una niña feliz que le gustaba mucho cantar, hablar y jugar. El problema de ella es que nunca ha entendido cómo hablar y jugar con otros niños. Ella siempre ha sido más infantil que los otros niños. Después de ese día, el día de su noveno cumpleaños, Evelyn tuvo su primer periodo de depresión profunda. Nosotros estábamos muy preocupados, porque ya no tenía ganas de comer, pasaba todo el día acostada en su cama, no quería ir ni al colegio ni a sus actividades en el tiempo libre. La llevamos a un médico para recibir ayuda, pero el médico nos dijo que ella estaba bien y que Evelyn era demasiado joven para tener depresión. Nos dijo que estábamos exagerando. Los días, las semanas y los meses pasaron y un año después, en el mismo día de su décimo cumpleaños, Evelyn nos dijo que tenía un solo deseo. Nos dijo que ya no quería vivir más.

KAPITEL 3. DEN HEMSKASTE DAGEN

Jag stänger dörren och går tillbaka in i vardagsrummet. Jag står bredvid matbordet och börjar gråta. Tårarna verkar aldrig ta slut. Jag har inte gråtit sedan min mamma dog för några år sedan. Jag vet inte om jag gråter av lycka eller sorg. Jag lägger mig på soffan och plötsligt börjar jag skratta. Jag känner ett lyckorus! Min dotter kan för första gången i sitt liv få en vän. Någon som älskar henne för den hon är. Hon har velat ha en vän ända sedan hon var en liten flicka. Det har varit den största och viktigaste drömmen i hennes liv.

För några år sedan trodde hon att hon hade hittat en vän. Han var en mycket trevlig pojke som bodde i grannskapet. En dag pratade han med henne och bjöd in henne att tillbringa en dag med några vänner. Hon var mycket glad och förväntansfull och såg fram emot dagen. Det var samma dag som hennes födelsedag och hon berättade att hon ville tillbringa dagen med den här pojken och några vänner. Vi gick naturligtvis med på det, eftersom vi trodde att hon äntligen skulle få en vän. Dagen kom och hon vaknade lyckligt på morgonen. Hon gick till sin garderob och tog fram samma kläder som hon hade haft på sig dagen innan. Ett par shorts i regnbågsfärger och ett ljusblått linne. Sedan gick han ner till första våningen, och han varken gick eller sprang, utan flög ner för trapporna till botten. Han åt upp smörgåsen som hans mamma hade lämnat till honom på bordet i tre eller fyra bitar. Han tog upp sin vattenflaska och tog några klunkar snabbt.

Han kysste och kramade henne och öppnade dörren på vid gavel och sprang till garaget där hans cykel stod parkerad. Hon öppnade garagedörren och öppnade sedan cykellåset i all hast, eftersom pojken hade sagt att de skulle träffas klockan nio på morgonen och det var nästan dags.

Hon började vänta vid trädgårdsgrinden där hon hade bestämt sig för att träffa pojken, men han var inte där. Minuterna gick och en halvtimme senare kom pojkens lillebror och berättade för Evelyn att pojken hade varit otrogen mot henne. Han berättade för Evelyn att hennes storebror verkligen hatade henne, precis som alla andra barn i skolan.

Denna dag var en av de mest fruktansvärda dagarna, både för Evelyn och för oss. Evelyn har alltid varit ensam. På rasterna i skolan lekte hon nästan aldrig med andra barn på lekplatsen. Ingen ville leka med henne i vanliga fall. Efter den dagen har hon inte litat på någon annan än oss.

Hon har alltid velat ha vänner och innan hon började skolan var hon ett lyckligt barn som älskade att sjunga, prata och leka. Problemet med henne är att hon aldrig har förstått hur man pratar och leker med andra barn. Hon har alltid varit mer barnslig än de andra barnen. Efter den dagen, på sin nionde födelsedag, fick Evelyn sin första period av djup depression. Vi var mycket oroliga eftersom hon inte kände för att äta längre, hon tillbringade hela dagen i sängen, hon ville inte gå till skolan eller till sina fritidsaktiviteter. Vi tog henne till en läkare för att få hjälp, men läkaren sa att hon mådde bra och att Evelyn var för ung för att ha en depression. Han sa att vi överreagerade. Dagar, veckor och månader gick och ett år senare, på sin tioårsdag, berättade Evelyn att hon bara hade en önskan. Hon berättade för oss att hon inte ville leva längre.

Scroll to Top