JÄRNÅLDERN

600 F.KR.-1050 E.KR.

Av: John Droguett

Järnåldern i Norden räknas vanligtvis från ca 500 f.Kr till omkring 1050 e.Kr då vikingatiden, som utgör slutet av järnåldern, övergick i nordisk medeltid. Övergången från bronsåldern till järnåldern kännetecknas av en dramatisk klimatförsämring då bronsålderns milda väder övergick i ett mera kyligt, fuktigt och solfattigt klimat.

Klimatförändringen innebar en katastrof för både djur och människor. Växtligheten förändrades och områden som tidigare varit odlingsbara övergavs. Missväxt och hungersnöd slog hårt mot befolkningen. De försämrade levnadsvillkoren påverkade även kulturlivet som gavs mindre utrymme än tidigare. Järnåldern var även en orolig och krigisk epok i Nordens och Europas historia. Detta bidrog till att den långväga handeln med områden utanför Norden och Europa minskade. Samtidigt skedde en ökning av handeln inom Norden.

All brons som användes i Norden var importerad och dyr att köpa eller byta till sig. Men när nordborna lärde sig att tillverka järn och blev duktiga på att hitta och utvinna myrmalm och järnmalm (råvaror för järntillverkning), innebar det en enorm förändring för dåtidens människor.

Under den föregående bronsåldern hade bronset bara använts av ett fåtal som hade råd att köpa den dyrbara importerade metallen. När järnet blev allmänt förekommande i Norden kunde också vanligt folk börja använda metallredskap i det vardagliga arbetet.

Järnredskapen var både billigare och bättre än de som var gjorda av brons. Med de nya redskapen av järn blev det lättare att bruka jorden, arbeta i skogen, jaga, laga mat och bygga hus.

Man kan säga att det skedde en teknikrevolution i samhället under järnåldern när allt fler människor kunde skaffa sig saker av det nya materialet järn.

Järnet gjorde det också lättare att föra krig. De nya vapnen var lätta att framställa och kunde massproduceras för att utrusta större militära styrkor. Vapen av järn var dessutom farligare och mera hållbara än de dyra och mera sällsynta vapnen av brons.

Järnåldern blev därför en krigisk period som bland annat utmärks av folklig oro och stora folkomflyttningar (se t.ex. folkvandringstiden).

Om dessa orostider vittnar inte minst de hundratals fornborgar som finns bevarade runt om i Norden och som byggts av dåtidens människor för att utgöra skydd för bygden mot härjande fiender.

I början av järnåldern var Norden fortfarande ett primitivt (outvecklat) landområde i utkanten av de kända civilisationerna, men stod genom handeln i kontakt med de mera utvecklade medelhavskulturerna. Detta ledde bland annat till att runalfabetet utvecklades.

Många arkeologiska fynd som gjorts vittnar om att det förekom ett betydande handelsutbyte mellan Norden och romarriket under den äldre delen av järnåldern. År 98 e.Kr omtalas Skandinavien för första gången på ett någorlunda ingående sätt. Det är den romerske författaren Tacitus som bland annat skrev om suionum civitates, vilket betyder suionernas samhällen. Suionerna ska enligt uttolkarna betyda svearna.

Från 200-talet e.Kr finns arkeologiska belägg för en markant ökning av handeln med romarriket. Det är också från denna tid som vi fick runorna, sannolikt genom förmedling av goterna som då bodde vid Svarta havet. Svearnas kontakter söderut gick vid denna tid oftast mot sydöst över Östersjön.

Nere på den europeiska kontinenten började de första mindre folkvandringarna bland de germanska stammarna redan ca 120 f.Kr, varefter de tilltog mer och mer för att i slutet av romarrikets tid leda till kaos. Situationen började stabiliseras först omkring 500 e.Kr med uppkomsten av nya större germanriken.

Om befolkningen i Sverige och Skandinavien överhuvudtaget deltog i folkvandringarna, och i så fall i vilken utsträckning är oklart. Vilda spekulationer finns, särskilt vad gäller försöken att koppla samman östgoter och västgoter med namnen Östergötland, Västergötland och Gotland. Så mycket står dock klart att goterna omkring 200-talet befann sig vid Östersjöns södra kant. Vidare anses det att vi fick våra runor under förmedling av dem. Ingenting är dock bevisat om vare sig goternas eller andra germanfolks härkomst från Sverige.

Från den här tiden blir importen av hantverksprodukter och dyrbarheter av olika slag allt större. Importen betalades framförallt med pälsverk, men även hästar från Sverige omnämns av de antika författarna med beundran. Handelns omfattning visas av de nu allt större fynden av silver- och guldmynt, särskilt på Gotland, som grävts fram. På Gotland uppfördes vid denna tid också de berömda bildstenarna.

Folkvandringstidens oro visar sig bland annat i de många fornborgar som byggdes under denna tid. Mest kända är Ismantorp och Eketorp på Öland.

Samhällets sociala uppbyggnad förändrades också under den här tiden. En rad lokala stormannaätter (mäktiga släkter som ägde mycket mark) växte fram och många små bosättningar utvecklades till stora byar som styrdes av stormän. Deras höga ställning i samhället kom ofta att markeras med stora gravhögar.

De många stora gravhögarna – varav de i Gamla Uppsala är mest uppmärksammade – tyder på ett klassamhälle med rika och mäktiga krigare och hövdingar. Uppsala var uppenbarligen både ett politiskt och religiöst centrum. Där låg också ett berömt hednatempel som omnämns av den första mer omfattande beskrivningen av förhållandena här, nämligen Adam av Bremens biskopskrönika, som skrevs i slutet av 1000-talet.

Under den så kallade Vendeltiden (omkring 550-800) fick Gamla Uppsala konkurrens av nya centra. I Vendel och på några andra platser i Uppland uppstod vid den här tiden ett nytt gravskick. De döda placerades i stora båtar, rikt försedda med järnåldersvapen, hjälmar m.m. Även djur och olika personliga saker som spelbrickor och annat medföljde den döde i graven.

Det är troligen vid denna tid som ledungen inrättas. Den innebar att bönderna skulle ställa upp på ett årligt krigsföretag till sjöss. Det vill säga de måste utrusta båtar med manskap och vapen. De kunde dock slippa detta genom att betala en skatt istället, ledungsskatten.

Under senare delen av järnåldern började nordiska handelsmän segla på Östersjön i större omfattning vilket ledde till att Gotland blev ett centrum för handeln.

Svearna hade under Vendeltiden, alltså redan innan vikingatidens början, mycket kontakter österut med Finland. Även Estland och Lettland ingick i resmålen för svearnas och gotlänningarnas färder över Östersjön. Längre in i Sverige (västerut) trängde de inte förrän under vikingatiden. Däremot fanns en direkt kontakt med frankerriket i Västeuropa.

Impulserna från kontinenten blev ännu större under järnålderns slutskede då vikingar drog ut på handels- och plundringståg. På 700-talet växte också andra handelscentra fram i Norden, varav Birka och Hedeby var några av de största. Dessa nya handelsplatser skulle senare få stor betydelse för ekonomin under vikingatiden.

I början av 2000-talet inleddes utgrävningar av en järnåldersplats i Uppåkra beläget en bit utanför Lund i Skåne. Resultatet av utgrävningarna har blivit att denna ort utsetts till Skandinaviens största, mest långvariga och fyndrikaste järnåldersstad.

Scroll to Top