Chapter Progress
0% Complete

STENÅLDERN: 13000-1800 F.KR.

Stenåldern är den period i människans historia som inleds med att man börjar tillverka verktyg. Namnet kommer av att de flesta av periodens skärande verktyg är av sten. Människan använde sig förstås också av andra material, som till exempel trä, växtfibrer, skinn och ben. Dessa är dock relativt förgängliga och finns sällan bevarade från den tiden.

Stenåldern delas vanligen in i tre perioder: Paleolitikum (tiden före 8 300 f.Kr.), Mesolitikum (8300-4000 f.Kr.) och Neolitikum. Ibland räknar man även med en “kopparstenålder” innan bronsåldern slutligen tar vid: Kalkolitikum.

En enklare uppdelning, som används i denna text, är jägarstenåldern (äldre stenåldern) för tiden då människan levde av jakt och fiske, och bondestenåldern (yngre stenåldern) för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning. För Skandinaviens del sammanfaller detta dock med uppdelningen mesolitikum kontra neolitikum, eftersom där nästan inte finns några paleolitiska lämningar. Det beror på istidernas inverkan på landskapet.

Stenåldern i Sverige räknas från det att Sveriges nuvarande yta befolkades i samband med isens tillbakadragande från södra Sverige för drygt 13 000 år sedan och sedan  vidare till att bronsåldern börjar 1 800 f.Kr. De första människorna som kom till Sverige kom söderifrån, till Skåne som då var landfast med Själland (i nuvarande Danmark). Det var mycket skickliga och specialiserade jägare och samlare som klarade av att vistas och leva i det hårda nordiska klimatet (Internet 3).

JÄGARSTENÅLDERN/ÄLDRE STENÅLDERN

40 000 – 10 000 f.kr, när istidens glaciärer täckte allt land ner till det som nu är Berlin och man kunde gå torrskodd till det som nu är England var det också den tid som vi människor var riktiga storviltjägare. Vi var inte många familjer som vandrat hit från Afrika, kanske några hundra i hela Europa, men vi var skickliga på att överleva i det bistra klimatet och klädda i päls och med hjälp av eldens värme kunde vi sprida ut oss över landet.

När de första människorna av vår typ kom till Europa för 40 000 år sedan var det torrt, torrare än nu. Det berodde på att luft som kyls ner över is inte kan behålla fukt, dessa extremt kalla luftmassor “rann” längs glaciärerna och ut över det omgivande landet. Det skapade något som närmast kan kallas en öken i isens närhet, längre ifrån var det ett tundraliknande stäpplandskap där stora djur, som mammut, myskoxe och ullhårig noshörning betade gräs och buskar. Men det främsta bytesdjuret för dessa tidigaste människor var inte de stora gräsätarna, utan renarna som rörde sig i stora flockar över tundran. Det fanns i princip inga skogar. Ville man hitta skog var man tvungen att ta sig ända ner mot Medelhavet.

För 35 000 till 20 000 år sedan följde människorna efter bytesdjuren längs kanten av inlandsisen allt djupare in i Asiens inre. På de stora slätterna där det inte fanns något att ta skydd bakom blev mammutarna viktiga bytesdjur, både för köttet och för sina hudar och ben man kunde göra redskap av, bygga hyddor av och även elda. I Asiens inre fanns också ett annat eftertraktat bytesdjur, hästar.

Man byggde husen på ett speciellt sätt. Först grävde man en meterdjup stor grop så att man fick golvet under marknivå. Husen kallas för “grophus” och man byggde husen på det sättet för att komma ifrån golvdrag. Därefter lade man upp mammutben som en stomme och ovanpå den lades antagligen mammutskinn som täcktes med jord. Mitt på golvet hade man en liten härd som man eldade på, bränslet var främst djurben eftersom man saknade ved av trä att elda. Man kunde bara bygga den här sortens hus när marken inte var frusen.

Man har hittat nålar av ben så man vet att stenåldersmänniskorna kunde sy kläder av skinn och päls. Man hade ingen sytråd men troligen användes senor från djuren istället. Hyddorna skyddade dem mot kylan på nätterna och elden höll också vilddjuren borta. De klarade sig antagligen ganska bra.

Man har hittat halsband med elfenbenspärlor, smycken av genomborrade polarrävständer och små elfenbensstatyetter på boplatserna. Ett problem är att de jobbade mycket mer i ben och elfenben från mammutbetar än i sten, och benföremålen har oftast förstörts med tiden när de utsatts för fukt och solsken som vittrat sönder dem.

De äldsta stenåldersmänniskorna jagade med spjut. Hur det egentligen gick till vet vi inte. Det fanns inga stup de kunde driva djuren över ute på den platta stäppen och när det var tjäle och marken var frusen kunde man inte gräva fångstgropar för djuren så antagligen arbetade stenåldersmänniskorna i grupper där några gömde sig i bakhåll och väntade på bytet medan andra skrämde fram djuren. Hästar och renar var lämplig storlek för jakt på det här sättet. Man måste antagligen ha varit mycket modig för att våga anfalla en mammut med bara ett spjut. Man vet att de människor som korsade landbryggan mellan Asien och Nordamerika hade hundar med sig och det innebär att människan haft tamhundar med sig i åtminstone 15 000 år, till hjälp i jakten och som vakt i lägret.

Istiden smälte bort på bara något århundrade i slutet av perioden. Helt plötsligt blev det varmt, det fanns vatten och skog överallt och ett helt nytt sätt för människorna att överleva tog sin början (Internet 4).

BONDESTENÅLDERN/YNGRE STENÅLDERN

Den yngre stenåldern kommer smygande och sprider sig långsamt genom Europa. Den fortsätter ända tills bronsåldern kommer och de första metallerna börjar bearbetas. Hos oss börjar den yngre stenåldern ungefär 4000 f.Kr. och övergången till bronsålder sker ungefär 1800 – 1500 f.Kr. Den yngre stenåldern börjar i nuvarande Turkiet när ett nytt folk vandrar västerut. Det som är så speciellt med det här folket är att de inte är jägare, utan lantbrukare. Istället för att flytta efter maten kan de bo på samma plats hela livet och genom att odla sin mat ändrar de människans livsstil och förändrar i slutändan hela jorden.

De första jordbrukarna dök upp i södra Europa flera tusen år tidigare. De följde floddalarna där det fanns tillgång till vatten och sandiga jordar som man lätt kunde sticka ner en vass pinne i och plantera frön i spåret som bildades. Skogen tog man bort genom att bränna ner den och sedan använda kolet och askan som gödning (det kallas svedjebränning) eller så “ringbarkade” man de största av träden (tog bort barken i en ring runt stammen) så att träden dog och löven inte stängde ute solljuset.

Det man odlade i början var råg, korn, hirs och enkla vetesorter (kubbvete och emmervete) som hade lägre gluteninnehåll än moderna sorter. Det bröd de bakade liknade mest vårt tunnbröd eller pitabröd men det man främst åt var inte bröd utan gröt gjord på de olika fröerna. Man kom också tidigt på hur man skulle göra för att brygga öl och det var säkert också en orsak till att man odlade främst korn.

Eftersom man inte visste om att man skulle gödsla åkrarna blev marken ganska snabbt tömd på näring. När åkern inte gav särskilt stora skördar längre lämnades den för att växa igen och kunde så småningom användas som betes- och fodermarker. När det gått ett tiotal år och skog började växa där igen kunde man bränna skogen, använda askan som gödsel och odla några år på nytt.

Jordbrukarna förde med sig: kor, getter, får och grisar. Det var bekvämt att kunna ha dem i inhägnader så att man slapp jaga efter djuren. Boskapsskötseln gjorde att man alltid hade ett garanterat förråd av mat och slapp svälta. Man hade däremot inga hästar i början, utan de kom under “De krossade skallarnas tid”.

Ungefär 2000 f.Kr. händer det något otäckt i Sverige. Det verkar som ett krigiskt folk kommer in från öster. Det är antagligen det folket som tar in gudarna Oden, Tor, Balder och de andra ”Asarna” i människornas gudavärld. De gudar man trodde på innan var antagligen Njord, Frej, Freja och de andra ”Vanerna”, för det står t.o.m. beskrivet i de gamla vikingalegenderna att gudarna kommer från olika släkten.

Det nya folket som kom hade med sig en ny form av stenyxa, som kallas ”båtyxa” och därför kallas deras nya kultur också för ”stridsyxekulturen”. De hade dessutom med sig ridhästar och man kan anta att de kunde ta sig fram fortare än det fredliga folk som redan bodde här innan.

Striderna mellan det nya folket och de andra var troligen våldsamt och blodigt. En stor andel av alla skallar man hittat i gravar från den här tiden har varit inslagna som om personen dött av ett hårt slag i huvudet. Därför kallas också den här tiden ibland för “De krossade skallarnas tid”.

Det är också intressant för under den här tiden är det första gången man ser att folk slåss mot varandra i Norden. Alltid förr har antagligen en grupp dragit sig undan när de blivit tvungna att konkurrera med en starkare grupp om ett område. Det har alltid funnits ett överflöd och utrymme för alla ändå. I och med att man börjar bygga hus, anlägga trädgårdar, bygga murar och staket och plöja fält är det inte lika självklart att bara flytta om man blir hotad och den nya livsstilen med jordbruk för också in krig, våld och ond bråd död i människornas vardag efter nära 90 000 år av fred.

Man har gjort DNA tester för att se hur de nya folken har spridit sig och forskare har kunnat se att männen hos de grupper som levde på jakt och fiske har pressats undan till förmån för jordbrukarna. Det har däremot inte kvinnorna gjort och DNA från jägarfolkens kvinnor är minst lika vanligt som DNA från jordbrukarnas kvinnor. En teori är att jordbrukarna helt enkelt bytt till sig kvinnor från nomaderna mot mat. En annan teori är att jordbrukarna anfallit nomadlägren och dödat männen men behållit kvinnorna som slavinnor.

Man byggde stabila hus som skulle hålla länge, kanske flera generationer. Ett vanligt hus var långhuset där flera familjer kunde bo under samma tak. Det hade en stomme av stockar som bar upp ett tak täckt av vass, näver eller något annat lättare material. I huset hade man plats för eldar längs mitten och man sov längs kanterna. Ofta hade huset en avdelning på gaveln där djur kunde få skydd. Mat lagrades inuti huset. Den här typen av hus skulle förbli vanliga ända in i medeltiden i Norden.

Man klädde sig nog ungefär som man gjorde tidigare men eftersom man hade ull från fåren kunde man tillverka kläder av ylle och inte bara ha kläder gjorda av läder, skinn och päls. Yngre stenåldern var en varm period i Jordens historia. Man har hittat rester av både lönn och ek långt upp i norra Sverige under den här perioden så vi vet att man inte behövde lika varma kläder då som man behöver nu.

När man grävt ur gravar från den här perioden är det vanligt att man hittar pärlor till smycken av olika material.

På många ställen runt om i Sverige finns imponerande så kallade megalitgravar eller storstensgravar som blev byggda under yngre stenåldern. De tidigaste megalitgravarna var dösarna som följdes av gånggrifter och därefter hällkistor. I samtliga fall är det gravar som funnits i anslutning till bofasta bönder och många gånger har samma grav använts i generationer och av flera familjer.

En stendös består av 3-4 stora stenar med en stor sten ovanpå. De döda begravdes i mitten, under dösen. Ursprungligen täcktes de med jord så att de såg ut som kullar i landskapet. De äldsta stendösarna i Europa är byggda runt 5000 f.Kr. Man hittar stendösar på många platser i Europa men de finns bara längs kusterna, något som kan visa på att de som byggde dem färdades med båtar.

Gånggrifterna byggdes som en lång gång, eller låg korridor, av sten genom att stenblock ställdes upp så att en gång bildades och sedan lade man stora stenar som tak på gången (se bilden till höger som visar hur det antagligen gick till). Ofta slutade gången i ett större rum. I riktigt stora gravar fanns flera gångar åt olika håll. Gången täcktes med jord så att den bildade en jättelik kulle där enbart ingången syntes. De döda placerades sedan i sittande- eller liggande ställning på golvet inuti gånggriften. Bygden runt Falköping har flest gånggrifter på samma ställe i hela världen

Hällkistorna är mycket mindre än dösarna och gånggrifterna, antagligen användes de enbart till en person eller en familj. Ibland lade man ett stenröse ovanpå hällkistan för att markera var graven låg. Användandet av hällkistor fortsatte in i bronsåldern.

Bland benrester från ko, gris och fågel i grottan Stora förvar på Stora Karlsö utanför Gotland har man hittat människoben som kluvits på längden så att man kan komma åt benmärgen. Om det är så att man ätit upp människor för att man var hungriga, eller om det är en religiös handling, tex. kan man tro att om man ätit upp en död kamrat skall han leva vidare genom de som var med om måltiden, det vet vi inte. Men det är det enda kända fallet av kannibaler i Sverige.

Det tog inte slut. Metaller kom till Sverige och den som hade makt höll också ett bronssvärd i sin hand. Skillnaden mellan de som har och de som inte har ökade, men själva livet gick vidare precis som vanligt för de allra flesta under bronsåldern (Internet 2).

Scroll to Top