INOM AUTISMSPEKTRAT

BRAINEMYBLOGGEN

2017-11-03

Av: John Droguett

I den här texten kommer du att få möjligheten att träda in i huvudet på en man i trettioårsåldern som ligger inom autismspektrat med högfungerande autism i kombination med ADHD.

Solen skiner och en människa går förbi. Fåtöljen framkallar känslor av obekvämhet. Sådana här saker gör mig alldeles arg och får svårt att kontrollera mina känslor.

Dagen började lite kaotiskt för mig, eller kanske inte ändå. Hur som helst började dagen med att jag vaknade vid femtiden på morgonen efter att ha sovit i cirka åtta timmar eller något mer. Jag sov bekvämt, men ändå inte.

Jag har den senaste tiden tänkt mycket på att det vore trevligt att ha ett större boende, men får inte längre vara så impulsiv och bara köpa en bostad eller liknande. Det bestämde jag med min psykolog sist. Ja, just det, jag går hos en psykolog varje vecka. Det är en kvinna i typ medelåldern eller jag vet inte. Impulsiva stora köp har hon och jag avtalat om att jag ska låta bli efter att för några veckor sedan plötsligt, helt spontant, skaffat mig en segelbåt. Jag hade ingen aning om att jag velat haft en segelbåt en timme innan mitt plötsliga infall. Sedan startade en mängd problem. Ett problem var att jag aldrig seglat förut. Ett annat var att den stod på land och behövde renoveras och sedan sjösättas och därmed fixa en båtplats. Det och mycket mer blev en panikartad situation, som jag sedan löste med stor portion av tur. Jag lyckades att sälja den vidare till en annan person och det var inte lätt, men jag hade tur.

Mitt liv är alltid hundra eller fler trådar samtidigt. Jag ska berätta mer senare. Skit samma, eller nej förresten. Jag blir så himla arg över alla normer som finns i skolan och samhället. Ibland står det att man ska uttrycka sig i en röd tråd i skolan och sådant gör mig så förbannad, för att jag vet att många barn och ungdomar inte kan eller har svårt för det. Vi är många som har ett vilt kaos av tankar och funderingar och mycket annat som far runt i huvudet konstant. Ja, hur som helst, om jag nu ska hålla en röd tråd ändå. Återgår då till, nej glömde vart det började fara iväg. Det är så typiskt mig. När jag talar om något jag brinner för och ska presentera något tenderar jag alltid att gå in på närliggande eller också icke närliggande ämnen och om en någon ställer en fråga till mig mitt i allt måste jag oftast be dem ställa den två eller tre gånger eftersom jag har svårt att ställa om från att babbla till att fokusera på en fråga. När personen ställt den ett par gånger eller fler tills jag förstått frågan försöker jag svara på den, men börjar ofta prata om massa annat som rör frågan, åtminstone vad jag kopplar ihop frågan med i mitt huvud. Det brukar leda till att jag helt plötsligt börjar pratar om något helt annat än vad som var tanken. Alla vet att jag är virrig och vissa tycker säkert det är skitkul. För mig är det oerhört jobbigt och det tar mycket på krafterna att överhuvudtaget tala med människor. Särskilt när jag säger fel saker eller saker som kan misstolkas, vilket jag gör alldeles för ofta Ja, jag är konstig. Det vet jag och det är jag ok med. Eller, det är jag inte faktiskt. Det beror på faktiskt.

I arbetslivet måste jag spela en person, socialt en annan och med min familj en annan. Jag försöker att vara neurotypisk, d.v.s. icke-autistisk i alla sociala situationer och det är jobbigt. Jag är inte olika personer på så sätt att jag byter schizofreniskt, eller det tror jag iallafall inte. Jag har bara alltid varit så. Hemma är jag alltid trött och älskar att ta det lugnt. När jag är trött är jag riktigt trött och egentligen inte så rolig att vara med. Jag gillar att ta det lugnt, läsa och skriva när jag är hemma och självklart umgås med familjen. Dock, är jag alldeles för trött för det måndag till fredag. Alldeles för trött. På lördagar är det bättre efter att ha sovit ganska länge. Vad är nu länge? Sådant kan också göra mig arg och ledsen; alla dessa normer i samhället och vem har rätt att säga vad som är länge eller vad som är normalt, eller vad det nu är. Vem bestämmer sådant? Är det överklasstanter och överklassgubbar som den t.ex. Ribbing? Ja, hon är död. Alltså, förlåt. Jag är inte en psykopat, eller det trodde jag fram till för några veckor sedan då psykologen sa att jag inte var det. Shit, vad jag lyssnar på min psykolog. Hon är egentligen inte psykolog, jo det är hon, men hon är typ också psykoterapeut. Hon har pluggat extra. Hon är bra och både förstår och utmanar mina konstiga tankar också.

Det är mitt problem och jag vill få hjälp med det. Att sluta tycka att alla är skitkonstiga och dumma i huvudet. Ibland kan jag dock tycka att andras tankar och idéer är bra, men bara om de ligger i linje med vad jag tycker. Är detta konstigt? Kanske, kanske inte? Det är iallafall ett problem för mig eftersom jag i princip hatar alla människor. Ja, kanske inte alla, men de flesta. Eller typ alla minus ett tiotal eller så. Men det kan pendla upp och ner också, även pendla från en minut till en annan. Jag kan tycka bra om en person en minut och nästa hata den och sedan efter en minut om mina tankar eller uppfattning om vad de sagt eller tänkt inte var så som jag trott, så kan de nästa minut bli bra i mina ögon igen. Upp och ner och jag har läst om att det kan vara något himla tecken på, nu kommer jag inte ihåg vad det heter. Måste googla, vänta. Ja, det heter Borderline. Nej, det är inte jag. Eller jag vet inte. Det står på en sida jag tittar på nu att allt är svart eller vitt, allt eller inget samt gott eller ont. Ja, då stämmer det in på mig. Jag vill inte ha borderline. Det har jag inte för att på en annan sida står det att man också ska visa symptom på att man har självskadebeteende. Det har jag aldrig haft. Har aldrig skadat mig i frustration eller förtvivlan eller liknande. Det står också att man ska vara rädd för att bli övergiven och det stämmer till en viss del. Jag är mycket rädd att min fru ska lämna mig för att jag verkligen älskar henne och att min dotter ska tycka illa om mig när hon blir vuxen och inte vilja umgås med mig. Att bli lämnad och helt ensam. Ensamheten som jag både älskar och hatar. Ensamhet för mig är verkligen en känsla av frihet och kan samtidigt ge stor ångest.

Jag har i princip varit ensam i hela mitt liv. Ja, inte hela eftersom jag bott med mina föräldrar tills jag var 25 år, eller faktiskt längre. Alltså rent socialt. Jag var socialt isolerad. Jag hade i princip inga vänner: det har jag aldrig haft i hela mitt liv och jag hade aldrig haft ett förhållande. Jag var 25 år och bodde hemma och umgicks inte med någon förutom på arbetsplatsen. Där jag hade kollegor men aldrig hade någon egentligen kollega som jag pratade med om annat än arbete och det ville jag inte heller ha. Har alltid ogillat människor i princip, men samtidigt har jag inte velat vara ensam. Jag har gjort många försök till att socialisera mig, men det har alltid gått åt skogen.

De människor som kommit in i mitt liv har alltid, eller nästan alltid om man bortser från  min fru, alltid gjort mig besviken. Så fort någon är trevlig mot mig och verkar accepterande har de alltid i princip slutat att prata med mig efter mycket kort tid alt. utnyttjat mig och gått vidare. Jag har svårt att förstå människor och sedan några år har jag helt gett upp hoppet om att förstå människor. Nu känner jag bara att alla kan dra åt helvete och jag ser alla som farliga och framförallt läskiga. Jag är skiträdd för människor.

Snart är det lunch. Jag kommer förmodligen att äta alldeles för mycket för att sedan och ångra mig djupt. Min relation till mat är mycket dålig. Jag älskar mat, eller jag älskar iallafall att äta sjukt mycket och samtidigt vet knappt vad olika maträtter smakar. Jag har aldrig förstått vad beskt, surt eller starkt är. Alla sådana där abstrakta ord har jag alltid haft svårt för.

Jag har nu gått hos min psykiater i några veckor och pratar om ångest hit och dit och jag fattar egentligen fortfarande inte vad det är. Jag kollar på nätet och läser om det i olika texter och fattar ändå inte. Jag hatar abstrakta begrepp. Typ i skolan när man pratade om atomer och molekyler. Förstod ingenting. Jag fattade inget och struntade sedan i det. Eller, rättare sagt jag fick nog ganska bra på proven i kemi och så i grundskolan för att jag var duktig på att sista-minuten-studera. Har lärt mig att det kallas att hyperfokusera, enligt boken “Fördel ADHD” (2017).

Scroll to Top