EN SEGREGERAD SKOLA I VALFRIHETENS NAMN

BRAINEMYBLOGGEN

2014-03-23

Av: John Droguett

I den här texten belyses decentraliseringen av den svenska skolan, som genom stärkt lokalt inflytande, skulle leda till en bättre skola där alla skulle ha lika möjligheter. Istället har den visat sig ha lett till en alltmer segregerad skola. Frågeställningen är således att studera följande paradox: Hur och varför har den svenska skolan blivit alltmer segregerad när meningen med decentraliseringsreformen varit en annan från politiskt håll?

Decentraliseringen av den svenska skolan i början av 1990-talet, där ansvaret för skolan fördes över från stat till kommun, ansågs från den dåvarande regeringen kunna leda till stärkt medborgarinflytande och stärkt lokal representativ demokrati (Jarl, 2012: 21). Skolans likvärdighetsbegrepp fick samtidigt en ny innebörd; från att alla elever skulle mötas av samma utbildning och samma standard till att definieras som att alla skulle nu ha lika möjligheter (Jarl, 2012: 22) Reformen har enligt Skolverkets rapport paradoxalt nog resulterat i en skola där alla elever inte har lika möjligheter, en skola som blivit alltmer segregerad samt en skola som visar på att socioekonomisk bakgrund, etnicitet och kön har stor betydelse för en elevs kunskapsprestation (Skolverket, 2009: 18). Vi ser således en skola där skillnaderna mellan elever och skolor ökat och ser en ökande segregering i den svenska skolan. Samtidigt har medborgarinflytandet stärkts för vissa grupper; för de med en hög socioekonomisk bakgrund. Den gruppen har tagit för sig alltmer i den decentraliserade och valfria skolan, medan andra grupper marginaliseras där och även i den lokala representativa demokratin (Skolverket, 2009: 19). Decentraliseringsreformens mål verkar således ha blivit en helt annan än vad som var menat från början.

Jag intar en induktiv ingång samt utgå från två olika institutionella perspektiv som Maria Jarl utgår från i sin bok ”Skolan och det kommunala huvudmannaskapet”, nämligen “Management och byråkrati” (Jarl, 2012: 25). Management utgår från det s.k. New Public Management (Jarl, 2012: 20) där utföraren, d.v.s. skolan, är ansvarig och ansvarsskyldig. Politikerna kontrollerar resultaten och kvaliteten och därför ser man en klar distinktion mellan politiker och utförare. Politiken ska separeras från genomförandet och politikerna ska med peka ut mål och riktlinjer för skolan. Ansvaret för beslut som rör verksamheten ska förvaltningen ta hand om. Partipolitiken tonas ned och det finns en tydlig skiljelinje mellan utförare och politiker (Jarl, 2012: 26) I skolan ska lärarna se till att eleverna når målen. Politiker blir en företrädare för medborgarna mot de som ska utföra det d.v.s. lärarna. När man upphandlar något är det skolan som är ansvarig. Politikerna blir en representant för medborgarna. (Jarl & Pierre, 2009: 57). Den byråkratiska modellen å andra sidan utgår från att politikerna är ansvariga och ansvarsskyldiga i hela kedjan. Förvaltningen ska vara lojal och opartisk och arbeta för att förverkliga den representativa demokratins beslut. Likabehandling och lika förutsättningar är viktiga ledord. Det är en hierarkisk modell där politikerna är överordnade tjänstemännen. Politikerna ska vara delaktiga i de dagliga besluten och ska vara nära verksamheten (Jarl, 2012: 25). 

Att välja att utgå ifrån institutionell teori och inte diskursiv beror i det här fallet främst på att det finns aktörer som är beroende av varandra i skolans värld, en s.k. nätverks-governance-kedja. En poststrukturalistisk diskursiv ingång med Foucault skulle kunna ha valts, men då diskursteori talar om att subjektspositioner skapas inom diskursen, ser jag i den här texten mer att aktörerna redan finns där i en slags governance-kedja (Sjöberg, 2010: 12). Därför har jag valt att ha ett institutionellt perspektiv. Aktörerna som jag talar om är dels staten, där riksdag, regering och olika myndigheter såsom Skolverket ingår som aktörer. Sedan finns de lokala aktörerna, d.v.s. kommunpolitiker, förvaltning, rektorer, lärare, elever, föräldrar, etc. (Jarl, 2012: 125).

Den svenska skolstyrningen gick 1991 från att ha varit centraliserad till decentraliserad (Jarl & Pierre, 2012: 11). Från att ha varit ett av världens mest reglerade blev det svenska skolsystemet på kort tid ett av de mest avreglerade i världen (Sjöberg, 2011: 12). Skolans huvudmannaskap gick från staten nu över till kommunerna. När staten var huvudman för skolan var skolan regel- och detaljstyrd samt byråkratiskt styrd. Kommunerna fick ta över ansvaret att organisera verksamheterna lokalt och fick större handlingsfrihet än tidigare. Staten behöll ansvaret för att bestämma de övergripande nationella målen och riktlinjerna som skolorna måste följa samt granskningen av dem. Samtidigt hade antalet friskolor börjat bli fler, vilket gjorde att enskilda huvudmän blev ytterligare en aktör i skolans governance-kedja (Jarl & Pierre, 2009: 38). Decentraliseringens tre viktigaste reformer var: huvudmannaskapet, mål- och resultatstyrning samt statsbidragssystemet. Dessa tre reformer var grunden för fortsatta reformer som följde i denna linje (Jarl, 2009: 14).

Att decentralisera skolan föregicks av en debatt som startade redan på 1970-talet. Det fanns olika diskurser om vad en decentraliserad skola skulle kunna leda till. Vissa menade att skolan skulle bli mindre likvärdig, medan andra menade att lokalt inflytande och en ny styrning vore bra för elevernas bästa. Kommunerna skulle få ökat inflytande och därmed skulle medborgarinflytandet öka (Jarl & Pierre, 2009: 55). Den dominerande diskursen var att staten inte längre bör detaljreglera skolan och att kommunerna visste bättre vad som var bäst för sina skolor och sina elever lokalt. Den statliga styrningen ansågs vara för byråkratisk och detaljstyrd och man ansåg att en större del av beslutsfattandet skulle överlåtas åt tjänstemän på lokal nivå. En decentraliserad skola skulle således föra politiken närmare skolan (Jarl, 2009: 20). Avståndet mellan beslut och implementering skulle bli kortare (Jarl, 2009: 12). Partipolitiskt agiterade det dåvarande vänsterblocket för en decentralisering, då det skulle öka kommunpolitikernas inflytande över skolorna, vilket de ansåg vara positivt för skolans utveckling. Högern var också positivt inställd till en decentraliserad skola, men den diskurs de förde var att elever och föräldrar skulle få ökad valfrihet och ett ökat inflytande i skolan (Jarl, 2009: 19).

I 1993, strax efter decentraliseringsreformen, släppte Skolverket en rapport som visade att grundskoleelevernas resultat i läsförståelse var högt och att resultaten mellan de svenska skolorna var mycket liten (Wahlström, 2008: 152). Sexton år senare, i 2009, publicerade Skolverket en liknande rapport, som istället visade att de svenska grundskoleelevernas resultat i bl.a. läsförståelse försämrats sedan decentraliseringsreformen, både ur ett nationellt och ett internationellt perspektiv. Samtidigt visade studien att spridningen i resultat mellan skolor och olika elevgrupper ökat och faktorer såsom social bakgrund, kön och etnicitet alltmer spelade stor roll för elevernas resultat (Skolverket, 2009: 14). Olssen menar att den neoliberala inriktningen med större valfrihet och större konkurrens mellan skolor automatiskt leder till mer segregation. Olssen skulle därför förmodligen inte bli förvånad över Skolverkets resultat i och med att Sverige har en neoliberal skolstyrning. Han menar vidare att alla inte har samma möjligheter att välja skola (Olssen, 2004: 209).  Samtidigt kommer de skolor som anses vara bra, få för många ansökningar och då kommer de istället att välja de elever som de vill ha. Då kommer förmodligen skolorna att välja de elever som de vill ha och om det finns en bra skola, kommer det alltid att finnas en dålig skola (Olssen, 2004: 204). Valfriheten är med andra ord ett sätt för s.k. bra skolor att istället kunna välja sina elever. Det var inte det som var meningen med en valfri skola för alla. Det kan dras en parallell till Wahlström: ”Skulle alla elever nå målen kan å andra sidan målnivån eller betygssättningen ifrågasättas” (Wahlström, 2006: 159). Hon menar att Skolverkets likvärdighetsdefinition är att alla ska nå målen. För att då kunna uppnå den perfekta likvärdigheten borde vara att alla ska nå resultaten, men då menar Wahlström att målen skulle höjas. Därför måste skolan ha en bristande likvärdighet. Både Olssen och Wahlström lyfter fram att den neoliberala styrningen aktivt bidrar till en ojämlik eller segregerad skola och att det är ett resultat av den styrningen.

Jarl skriver också om valfrihet och konkurrens mellan skolor. Hon beskriver att i och med decentraliseringen av den svenska skolan dök det upp allt fler fristående skolor och skolan blev alltmer konkurrensutsatt. Eleverna och föräldrarna fick större makt genom det fria skolvalet (Jarl, 2009: 16). När skolan var centraliserad var Sverige ett relativt homogent land och idag är skolan decentraliserad och Sverige ett mångkulturellt land (Jarl & Pierre, 2009: 18). Här skulle Olssen peka på att decentraliseringsreformen var ett sätt för politikerna att gå i en politiskt neoliberal inriktning i skolstyrningen. Man hade en diskurs om att låta lokala aktörer få större inflytande över skolan och dess utveckling genom t.ex. valfrihet att välja skola. Detta för att kunna maximera individens egna personliga utveckling (Olssen, 2004: 213). Den neoliberala skolstyrningen ledde i Sverige, enligt Jarl, till större valfrihet och med en agenda att ge mindre makt åt staten.  Olssen menar dock att en decentraliserad skola behöver en stark stat, då det är staten som är ansvarig för att sätta upp de mål och riktlinjer som skolorna ska följa (Olssen, 2009: 214).

En som dock har ett annat perspektiv än Olssen är den nuvarande svenska näringsministern som i en artikel i Expressen menar att valfriheten att kunna välja skola är bra för den enskilde individen för förverkligandet av sig själv och att man som enskild kan söka sig till de skolor som passar en bäst. Hon menar på att makten har flyttat från byråkrater till medborgarna, att mångfalden har ökat och att fler kan göra en klassresa i och med decentraliseringen av skolan och den valfrihet som råder. (Lööf & Valtersson, 2012). Den neoliberala bilden håller inte Dilsa Demirbag-Sten med om. Hon pekar på att skillnaderna mellan skolor har ökat och att valfriheten inte är till för alla. Barnens socioekonomiska bakgrund är avgörande för deras skolresultat och att alla inte kan välja skola. De barn till de föräldrar, som är oförmögna att ta till sig den informationen, är förlorarna. (Demirbag-sten, 2012). Den bilden bekräftas av Kornhall som menar att den valfria skolan endast är till för de elever som har föräldrar med resurser. Han menar att skolan har blivit för de med resurser och därmed utelämnat de andra (Kornhall, 2012).

Dahlin bekräftar Olssens bild att fristående skolor och skolvalet automatiskt bidrar till en ökad segregation, bl.a. eftersom friskolor i större grad har elever vars föräldrar är högutbildade än i kommunala skolor (Dahlin, 2007: 32). Han menar dock att det inte behöver vara något negativt i sig, utan menar tvärtom att friskolor bör uppmuntras. Det beror på att segregation i skolan inte behöver vara något negativt samt att även om staten ska vara etiskt neutral i skol- och utbildningspolitiken, kan den inte i frågan om ”det goda livet” vara neutral (Dahlin, 2007: 46). ”Det goda livet” handlar om frågor som rör religion och livsåskådning. Han menar att staten bör vara neutral i sådana frågor, men att det dock är en omöjlighet för staten (Dahlin, 2007: 43). Därför menar han att staten borde ha en så liten roll över skolan som möjligt i synnerhet vad gäller innehåll och verksamhetsformer. Därför anser han i grunden att friskolor bör uppmuntras, även om de bidrar till segregation (Dahlin, 2007: 46). Dahlin intar således en positiv ingång vad avser segregation där han menar att individen ska söka sin egen frihet och lycka. Många människor har passiviserats av en omhändertagande politik och alla bör komma över det stadiet och först då kommer man att kunna välja. Han skriver så här: ”… när människor vaknar upp till valfrihetens möjligheter kommer de sannolikt att ställa större krav på sin skola, eller välja en annan” (Dahlin, 2007: 41). Fjelkner skulle nog reagera på Dahlins ståndpunkt om att politiken gjort medborgare till passiva och att de ska vakna upp en dag och inse sitt eget bästa. Fjelkner håller dock med Dahlin om att den svenska skolan blir alltmer ojämlik. Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med 30 % mellan 1999 och 2011. Skolan blir alltmer ojämlik och segregerad. Dock menar Fjelkner att föräldrars utbildningsbakgrund har fått större betydelse för de elever som har det tuffast i skolan. Samtidigt lyfter hon fram att skillnader mellan skolor och mellan kommuner inte gynnar någon aktör i samhället. Den decentraliserade och valfria skolan har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste presterar sämre (Fjelkner, 2012). Därför menar hon att segregation inte är bra för någon aktör, medan Dahlin lägger allt ansvar på individen och dess valfrihet att välja skola. En valfrihet som inte är till för alla menar Fjelkner, Kornhall och Olssen. Sjöberg skriver i sin avhandling om att individerna inte är passiva objekt, utan är med i styrningen av sig själva. Det är en diskurs som i den neoliberala skolstyrningen har skapat att skolan styrs utifrån ekonomiska aspekter, vilket har ökat på segregeringen. Medborgarnas kunskap har blivit kapitalet och det skapar i sin tur icke-önskvärda människor i skolan (Sjöberg, artikel 1: 36). Det skulle Olssen hålla med om, i synnerhet i de s.k. bra skolorna där skolorna väljer sina elever och inte tvärtom. I de skolorna kan skolledningen välja bort elever som Sjöberg beskriver som icke-önskvärda. I de skolorna kan man inte som marginaliserad göra en klassresa, som den svenska näringsministern skriver om i sin artikel, då en sådan elev skulle exkluderas i urvalsprocessen på en sådan skola. Detta i den s.k. valfria svenska skolan, som den neoliberala näringsministern talar varmt om.

Decentraliseringen av skolan ledde till fler reformer som valfrihet och marknadifiering. Valfriheten och marknadifiering innebar att elever och föräldrar fått större inflytande i skolan och där de sätter press på andra aktörer, såsom lärare och skolledning. Den effekten visar sig dock endast vara förbehållen en särskild grupp, de som kommer från socioekonomiskt stabila hem med resursstarka föräldrar. De andra grupperna har inte samma möjligheter i den s.k. valfria skolan. Ur ett byråkratiskt perspektiv erkänns elevers och föräldrars röst, men här kan de resursstarkas röst inte få samma styrka som i en management-orienterad styrning, där deras röst blir starkare och viktigare. 

De enskilda skolorna vill att eleverna ska nå goda resultat och ha många elever.  De är i den marknadifierade skolan beroende av de s.k. bra eleverna för att kunna locka till sig fler elever. De svaga kan därför marginaliseras och anse som icke-önskade. Man kan tänka sig att den byråkratiska inriktningen var det som den dåvarande vänstern förespråkade med en tätare kontakt mellan lokala politiker och kommunens skolor. Managementinriktningen kan liknas med det som den dåvarande högern förespråkade med ökad valfrihet och tydligare separering mellan politiker och utförare. Den senare inriktningen är den som fått allt tydligare fotfäste i den svenska skolan efter decentraliseringen, där skolorna är utförarna och politikerna sätter målen och riktlinjerna för skolan nationellt. Den har ytterligare accentuerats i och med friskolornas intåg och konkurrensen mellan skolor genom det fria skolvalet. Det har resulterat i en större skillnad mellan resursstarka och marginaliserade elever. Segregeringen har uppstått i och med decentraliseringens reformer och i synnerhet vad gäller valfriheten och marknadifieringen. Valfriheten har spätt på segregationen ytterligare genom att just vissa grupper bara är förmögna att välja skola. Marknadifieringen har dessutom genom de s.k. bra skolornas möjlighet till selektering därför visat sig ytterligare kunna leda till en segregerad skola.

Den neoliberala ideologin har fått fotfäste i skolans styrdokument och ute i verksamheterna och det är den neoliberala diskursen som är hegemonisk i skol- och utbildningsdebatten. Detta samtidigt som det visar sig att decentraliseringen endast lett till en stärkt lokal representativ demokrati och stärkt medborgarinflytande för en resursstark grupp. De resursstarka representerar således vinnarna i den management-styrda skolan, medan de marginaliserade har ingen eller mycket liten röst i det deliberativa samtalet. Den neoliberala exkluderingen av dem har skett i förmån för de resursstarka och det har skapat den segregerade skolan vi har idag. De marginaliserade är förlorarna och eleverna har från politiskt håll aktivt delats in i en vinnande och en förlorande grupp. Att alla skulle ha lika möjligheter i den svenska skolan verkar då inte vara mer än ett falskt budskap. Det visar sig därför mer som att den neoliberala diskursen med ord framställer något som kan uppfattas som något bra för att undvika antagonism i samhället. Man driver dock i likvärdighetens namn en aktiv segregationspolitik. Den svenska skolan är en segregerad skola i valfrihetens namn.

Referenser

Dahlin, Bo. Fristående skolor och segregation. Utbildning & Demokrati.1/2007, 15 s.

Demirbag-Sten, Dilsa (2012). Alarmerande skillnader i skolan. DN.

Fjelkner, Metta (2012). Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan. DN.

Jarl, Maria (2012). Skolan och det kommunala huvudmannaskapet. Gleerups; Malmö.

Jarl, Maria & Pierre, Jon (2012). Skolan som politisk organisation. Gleerups; Malmö.

Kornhall, Per (2012). Principen om en bra skola för alla gäller inte längre. DN.

Lundahl, Lisbeth. Skilda framtidsvägar – Perspektiv på det tidiga 2000-talets gymnasiereform. Utbildning och demokrati 1/2008, 23 s.

Lööf, Annie & Valtersson, Mikaela (2012). Så har skolpengen räddat utsatta barn. Expressen.

Olssen, Mark & Codd, John & O’Neill, Anne-Marie (2004). Education Policy, Globalizations Citizenship & Democracy, kap. 10, London: SAGE, 15 s.

Sjöberg, Lena (2011). Bäst i klassen. Göteborgs universitet.

Skolverkets kunskapsöversikt (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (Sammanfattande analys) 55 s.

Wahlström, Ninni (2008). I spänningsfältet mellan likvärdighet och måluppfyllelse. I Englund, Tomas & Quennerstedt, Ann/red/, Vadå likvärdighet?. Göteborg: Daidalos.

Scroll to Top