EN NY GRUNDLAG FÖR AFGHANISTAN

BRAINEMYBLOGGEN

2013-04-23

Av: John Droguett

Del 1: om en ny grundlag skulle skrivas för Afghanistan, vilka av följande skulle du föreslå och varför: a) ett federalt system eller en enhetsstat?, b) ett pluralitets-majoritetsvalsystem eller ett proportionellt valsystem? eller c) ett inslag av folkomröstningar eller endast representativt beslutsfattande Diskutera huruvida och, i så fall, på vilka sätt förslagen stämmer överens med idéerna bakom den ´nya konstitutionalismen´(´the new constitutionalism´).

Nyinstitutionalism handlar, enkelt uttryckt, om att hitta en variation av olika modeller som passar utifrån varje lands omständigheter.  Nyinstitutionalismen handlar vidare om att nå bäst resultat genom att kombinera olika tillvägagångssätt. Man är således inte låst vid traditionella synsätt, utan har ett nytt sätt att se på grundlagar och dess möjlighet till förändring. I den här texten har konstitutionalismens teori om att beakta förekomsten av etniska minoriteter tillämpats i huvudsak. Detta torde bli än viktigare i dagens allt mer globaliserade värld (Newton, K & van Deth, J 2010 s. 85).

Afghanistan är en islamisk republik belägen i södra Asien. Befolkningen uppgår till omkring 30 miljoner människor, varav merparten arbetar inom jordbruksindustrin. Landet är ett av Asiens fattigaste och en övervägande majoritet av befolkningen bor på landsbygden. Folket består av omkring 30 olika folkgrupper, där pashtuner utgör den största, följt av tadzjiker och hazarer. Detta gör att landet är väldigt heterogent språkligt; pashto och dari är de två största språken, men många provinser har andra officiella språk. Landet består av 34 provinser som styrs av centralt utnämnda guvernörer (http://www.thefreedictionary.com/Afghanistan).

Mot bakgrund av landets etniska mångfald framstår ett federalt system som bäst lämpat för Afghanistan vid nuvarande tidpunkt. Typiskt för det federala systemet är att det bygger på samarbete på nationell nivå, samtidigt som alla myndigheter och instanser är beroende av varandra. Det faktum att landet brukar liknas vid världens största stamsamhälle och har en starkt rural karaktär torde också göra att de flesta känner liten samhörighet med centralmakten. Detta gör att provinserna är i behov av långtgående autonomi. Det federala systemet innebär en maktdelning som torde gynna de olika provinsernas självstyre, så till vida att makten inte koncentreras till ett ställe. Maktdelningen inom det federala systemet innebär således att författningen reglerar makten mellan centralmakten och provinserna. (Newton, K & van Deth, J 2010 s. 112).

Ett pluralitets-majoritetsvalsystem skulle innebära att det parti som får flest röster i sin provins får representera provinsen i parlamentet. Det positiva med ett pluralitets-majoritets system är att det tenderar att skapa en viss stabilitet, vilket borde vara av stor vikt för ett land som Afghanistan, som under lång tid präglats av politisk oro och instabilitet. Ytterligare en positiv aspekt är att man undviker regeringskriser och heller inte riskerar att bli beroende av små extrema partier. Problemet med ett pluralitets-majoritetsvalsystem skulle kunna vara att det största partiet tenderar att bli väldigt överrepresenterade i och med att bara en liten del av befolkningen kan identifiera sig med dess politik (Newton, K & van Deth, J 2010 s. 248).

Således torde ett representativt beslutsfattande vara att föredra vid nuvarande tidpunkt. Detta på grund av att de olika minoriteterna ofta har olika intressen, vilket gör det svårt att nå överenskommelser om enskilda frågor via direktdemokrati. Istället torde det vara mer effektivt och skapa mer stabilitet om varje etnisk minoritet väljer en representant som kan föra sin egen grupps talan. Detta torde också skapa en ökad vilja att rösta, i och med att den egna provinsens representant kan lyfta frågor som berör den aktuella minoriteten. I och med ett ökat valdeltagande skulle man inte riskera att landet styrs av en aktiv minoritet (ibid).

Del 2: eftersom staterna är huvudarenor för politiska konflikter i en kapitalistisk världsekonomi och eftersom världsekonomins sätt att fungera leder till högst varierande nationella klassammansättningar, är det lätt att förstå varför de i världsekonomin ojämnt placerade staterna driver så olika politik (Wallerstein & Immanuel, 2002). Diskutera hur tanken att de i världsekonomi ojämnt placerade staterna driver olika politik kan bidra till en förståelse av de problem som finns med att skriva en ny grundlag för Afghanistan.

Wallerstein menar att den traditionella maktkampen mellan kapitalism och arbetskraft numera äger rum på den internationella arenan. Detta sker i form av att den industrialiserade världen befinner sig i centrum medan U-länderna tillhör periferin. Wallerstein menar att länderna i periferin har kommit att utgöra den nya arbetarklassen (Wallerstein, I 2002 s. 154).

Wallerstein belyser vidare svårigheten med att implementera kapitalismen i världens U-länder. Detta förklarar han med att kapitalismen är det enda produktionssättet där maximering av skapandet av mervärde är ett självändamål. Mervärdet maximeras för att ackumulera mer kapital och för att på så sätt producera ännu mer. Detta gör att det finns ett tryck på ständig expansion (Wallerstein, I 2002 s. 155).

En annan aspekt som lyfts fram i texten är relationen mellan bourgeoisie och proletärer. Bourgeoisien är de som äger produktionsmedlen medan den andra gruppen utgör den avlönade arbetskraften. Denna relation spelar också en viktig roll i samhället och inverkar även på statlig nivå. Wallerstein menar också att eftersom lönearbetet är en relativt dyrbar form av arbete är det lätt att förstå varför lönearbetet aldrig har varit den dominerande formen av arbete i den kapitalistiska världsekonomin. En förklaring till detta är den ojämna fördelningen mellan bourgeoisie och proletariat, där staterna i centrum har en högre andel bourgeoisie än staterna i periferin (ibid.).

De som betraktas som bourgeoisie kan sägas vara de som tar emot mervärde som de inte själva skapar, för att sedan använda en del av det till att ackumulera kapital. Det som definierar bourgeoisien är således att de erhåller en del av det mervärde de inte själva skapade och har möjlighet att investera detta mervärde i kapitalvaror. Mot bakgrund av detta är bourgeoisien inget statiskt fenomen utan en klass som ständigt återskapas. Huruvida en bourgeoisie utvecklas är således beroende av hela världsekonomins utvecklingsstadium och vilken position den aktuella staten har i världsekonomin (Wallerstein, I 2002 s. 156).

Wallerstein menar att statens roll inom den kapitalistiska världsekonomin är att öka vinningen på marknaden på bekostnad av andra. Detta kan ske på flera olika sätt, bl a genom att staten begränsar tillträdet till marknaden för varor eller arbetskraft. Enligt Wallerstein är det staters förmåga att påverka flödet av produktionsfaktorer som utgör grunden till den strukturella arbetsfördelningen i den kapitalistiska världsekonomin. Staterna som befinner sig i centrum blir dessutom starkare än de perifera staterna, vilket gjort att centrumstaterna sett till att varor och pengar är friare än arbetskraft (Wallerstein, I 2002 s. 162f).

Eftersom Afghanistan är ett land som befinner sig i den världsliga ekonomiska periferin blir de tvungna att, ekonomiskt, anpassa sig till den rådande världsekonomin. Denna anpassning sker främst via grundlagen, i synnerhet i frågor som rör naturtillgångar och handelsreglering. Problemet med detta är att grundlagen riskerar att anpassas för mycket efter den beroendeställning som Afghanistan befinner sig i (ibid.).

Landet är i behov av samarbete för att rusta upp och få igång utvecklingen och demokratiseringen av landet. Detta kan man få hjälp med av centrumstaterna politiskt genom att ingå avtal med dessa, såsom handelsavtal. Centrumstaterna kommer dock kräva något tillbaka i utbyte. Detta kan vara t ex fördelar vid fördelningar av naturresurser, fördelar i handelsavtalen, samt andra synpunkter kring demokratisering och utveckling av landet till en modern stat. Som perifer stat kommer man att få mindre fördelar än centrumstaterna, men Afghanistan som land kommer ändå att vinna på samarbete. Därför kommer centrumstaterna att direkt påverka det nya Afghanistan och därmed både direkt och indirekt den nya grundlagen. Afghanistan har inte möjlighet att vara för liberal utan måste acceptera att de som stat har mindre suveränitet vid inrikes- och utrikespolitik än de stater som anses vara centrumstater (Wallerstein, I 2002 s. 163 f).

Referenser

Newton, K & van Deth, J (2010) Foundations of comparative politics Cambridge university press

Wallerstein, I (2002) Klasskonflikter i den kapitalistiska världsekonomin

Scroll to Top